Kan man upphandla GMO-fria livsmedel?

I regeringens regleringsbrev för budgetåret 2016 avseende Livsmedelsverket inom utgiftsområde 23, Areella näringar, landsbygd och livsmedel finns bland annat följande del som är av specifikt intresse för den offentliga livsmedelsupphandlingen.

5. Märkning av GMO-fria livsmedel av animaliskt ursprung
Livsmedelsverket ska i samråd med Konsumentverket utreda och analysera möjligheterna för märkning av animaliska produkter från djur som ätit foder fritt från genetiskt modifierade organismer (GMO), alternativt märkning av produkter från djur som ätit GMO-foder. Till uppdraget hör att analysera hur man kan underlätta för aktörerna vid offentlig upphandling varvid samråd ska ske med Upphandlingsmyndigheten. Synpunkter från berörda aktörer, folkrörelser och branschorganisationer ska inhämtas. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) senast den 30 november 2017.

Hela rapporten är på 44 sidor tättskriven text, men det är en intressant rapport ur flera synpunkter. Vi har saxat några speciellt intressanta delar, men du kan också ladda ner rapporten i sin helhet genom att klicka här

Uppdraget
Livsmedelsverket har av regeringen fått i uppdrag att

• utreda och analysera möjligheterna för märkning av animaliska produkter från djur som ätit foder fritt från genetiskt modifierade organismer (GMO), alternativt
• utreda och analysera märkning av produkter från djur som ätit GMO-foder, och
• utreda hur man ska kunna underlätta för aktörer vid upphandling av livsmedel från djur som ätit GMO-fritt foder.

Märkningsfrågan
Vid genomförandet av uppdraget om märkning har verket fokuserat på två möjliga alternativ.
1. Obligatorisk märkning med uttrycket ”har ätit GMO-foder” eller liknande. Här har utgångspunkten varit att om detta ska ske måste nya nationella regler införas.
2. Frivillig märkning med uttrycket ”har ätit GMO-fritt foder” eller liknande. Utgångspunkten har varit att man tillämpar gällande regler för en sådan märkning.

Framförda synpunkter rörande märkning
Vid de samrådsmöten som Livsmedelsverket har anordnat inom ramen för uppdraget har det framkommit att livsmedelsbranschen är starkt kritisk till införandet av en obligatorisk märkning. En frivillig märkning är inte heller eftertraktad med några undantag inom bland annat mejeri- och fågelsektorn. Bland konsumentorganisationerna finns ett visst intresse om mer information om GMO i märkningen men frågan är inte prioriterad. De miljöorganisationer som Livsmedelsverket har bjudit in till samråd med har valt att inte delta.

Oavsett om märkningen är obligatorisk eller frivillig så krävs att den kan verifieras bakåt i kedjan. Eftersom det inte är möjligt att analysera förekomst av GMO i livsmedel från djur som ätit GMO-foder går märkningen bara att verifiera via dokumentkontroll. Enligt hörda representanter för livsmedelskontrollmyndigheter är verifiering av handelsdokument ofta både tidskrävande och komplicerat. Även tillfrågade representanter för foderkontrollmyndigheterna anger bland annat att dokumentationskontroll kan vara tidskrävande samt att det är svårt att verifiera att djuren ätit GMO-fritt foder under hela sin livstid.

[...)

Slutsatser om obligatorisk märkning
Ett obligatoriskt märkningskrav för livsmedel från djur som ätit GMO-foder är inte proportionerligt eftersom det skulle innebära en allt för stor administrativ börda och ökade kostnader för företagen i förhållande till den nytta som märkningen skulle utgöra för konsumenterna. Vidare skulle en sådan märkning vara svårmotiverad utifrån de krav som ställs för att på det nationella planet ha möjlighet att meddela obligatoriska märkningsuppgifter. Dessa krav ställs bland annat i förordning (EU) nr 1169/2011.2 Om en sådan märkning skulle vara möjlig utifrån unionsrätten skulle den enbart omfatta svenskproducerade produkter eftersom reglerna skulle behöva ha en ömsesidighetsklausul. Vidare är i princip allt foder på den svenska fodermarknaden GMO-fritt på grund av överenskommelser som tillämpas av branschen. Det innebär därför att en sådan märkning, som enbart kan finnas på svenskproducerade produkter, blir ointressant eftersom det skulle resultera i att svenska produkter inte skulle märkas. Utländska produkter (i varje fall de från EES) skulle inte träffas av en eventuell obligatorisk reglering eftersom de skulle omfattas av ömsesidighetsklausulen.

[...)

Slutsatser om frivillig märkning
Livsmedelsverket bedömer att det är möjligt att märka livsmedel med uppgiften ”från djur som har ätit GMO-fritt foder”. I vissa fall skulle dock en sådan märkning kunna anses vara vilseledande. Det gäller bland annat om alla livsmedel inom en produktgrupp kommer från djur som ätit sådant foder. En bedömning måste göras i varje enskilt fall och med jämförelser inom varje specifik produktkategori.
Vad gäller gränsdragningen för vad som kan kallas för GMO-fritt foder förordar Livsmedelsverket en konformitet med gällande unionsrättsligt regelverk på området (se avsnitt 3.3) där högst 0,9 % oavsiktlig förekomst bör vara tillåten.
Intresset för en frivillig märkning är lågt bland alla tillfrågade intressenter, dvs. från så väl branschorganisationer som konsumentföreträdare. För att det ska vara lönsamt att använda sig av en märkning, vilken innebär ökade kostnader för bland annat verifiering, krävs att det finns en efterfrågan bland konsumenterna. Om ett ökat intresse av att börja använda märkningen skulle uppstå avser Livsmedelsverket undersöka och tillgodose behovet av att ytterligare vägleda företagen när och på vilket sätt sådana påståenden kan göras.

[...)

Upphandlingsdelen
Inom ramen för upphandlingslagstiftningen finns redan idag möjlighet att ställa krav på att livsmedel ska komma från djur som har ätit GMO-fritt foder. En märkning skulle i viss mån kunna underlätta för upphandlare men det är också komplicerat om märkningen inte omfattar alla produkter på den svenska marknaden.

Synpunkter från aktörerna i upphandlingsdelen
Upphandlarna har i samtal med Upphandlingsmyndigheten uppgett att de är positiva till en obligatorisk märkning om det skulle vara möjligt att lagstifta på en europeisk eller en internationell nivå. En frivillig märkning skulle möjligen kunna underlätta vid offentlig upphandling om denna märkning kan ske till en rimlig kostnad. Branschen har uttryckt att de är nöjda med nuvarande möjligheter till upphandling av livsmedel från djur som ätit GMO-fritt foder, bland annat med hjälp av befintliga märkningar på området.

Slutsats
För att förenkla för aktörer vid upphandling föreslår Livsmedelsverket huvudsakligen
• att Upphandlingsmyndigheten utökar sin kriteriebank (kriteriewizard) i de delar som gäller krav på GMO-fritt foder att omfatta fler kategorier av animaliska livsmedel än i dagsläget,
• ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter för att på så sätt underlätta för Upphandlingsmyndigheten att hålla sitt verktyg för kriterier uppdaterat och kunna ge stöd till upphandlare av livsmedel från djur som ätit GMO-fritt foder.

                                                           ***

Mer  om rapporten
På sidorna 19-22 finns en intressant internationell utblick, där Finland sticker ut genom att inte tillåta någon oavsiktlig inblandning av GMO överhuvudtaget om man vill kalla foder för GMO-fritt. Gränsvärdet är alltså 0.

På sidorna 35-38 samt sidan 40 redovisas närmare de delar som berör offentlig upphandling, regelverket, dialogen med Upphandlingsmyndigheten och de förändringar som kan vara på väg i myndighetens kriterie-wizard.

I rapporten finns också en översyn över hur olika branschorganisationer ser på frågan och hur olika märkningssystem (KRAV m.fl) hanterar den.

                                                          ***

Fakta: Vad är GMO?
Organismer (eller mikroorganismer) vars arvsmassa (DNA) har förändrats på ett sätt som inte sker naturligt genom korsning eller rekombination5 benämns och regleras som genetiskt modifierade organismer (GMO).

Gentekniken handlar om att flytta gener, DNA-sekvenser, från en organism till en annan eller att ändra på organismens egna gener.

Lite förenklat kan man säga att om genetiskt material förs in eller ändras på ett sätt som inte sker naturligt så blir det en genetiskt modifierad organism.

En förutsättning för att det ska bli en GMO är att det DNA som generna är uppbyggda av införlivas i mottagarorganismens genom, alltså det DNA som nedärvs till nästa generation, så att även det nya DNA:t går i arv.

Det vanligaste sättet att genmodifiera en växt är att klippa ut en DNA-sekvens från en organism, klistra ihop den med andra DNA-sekvenser och sedan föra in detta DNA i mottagarväxten. Klippa och klistra kan man göra med hjälp av särskilda enzymer som är specialiserade för detta. De vanligaste metoderna att föra över DNA-sekvenser till en ny växt är med en bakterie eller med en genkanon.

GMO-växter har kommit till användning inom såväl forskning som praktisk växtodling. De har använts i forskning bland annat för att studera olika geners uttryck och funktion. I växtförädlingen används de för att tillföra växtsorter nya önskade egenskaper som inte kunnat åstadkommas med traditionella växtförädlingsmetoder. Önskade egenskaper kan vara sådana som kan ge högre avkastning, bättre näringsinnehåll eller förändrat utseende.

På grund av viss osäkerhet om vad tekniken och de nya egenskaperna hos grödorna kan ha för miljö- och hälsoeffekter och ekologisk påverkan så omges GMO-växter i de flesta länder av ett omfattande kontrollsystem, så också inom EU. I förhållande till många andra regleringar i världen har EU intagit en något mer försiktig hållning.