Kontantupproret – från mikro- till makronivå

Bankernas och handelns ovilja att hantera kontanter, kombinerat med den snabba nedläggningen av de stora bankernas kontor på många orter, ställer till stora problem för både kommuner, företag och medborgare. Detta gäller framför allt de mindre kommunerna på landsbygden. Kommuner som ställt krav på kontanthantering och/eller lokal närvaro i samband med upphandling av banktjänster får ibland inte ens in några anbud.

Kontantupproret är ett löst sammansatt nätverk av intresseorganisationer, politiker, intressenter och privatpersoner. Man stöttas bland annat Hela Sverige Ska Leva, PRO, SPF, Sveriges Hembygdsförbund, Sveriges Konsumenter, Torg och Marknadshandlarnas Ekonomiska Riksförening och Småföretagarnas riksförbund. Bakom initiativet står Säkerhetsbranschens ordförande Björn Eriksson, som tidigare varit Sveriges rikspolischef och landshövding i Östergötland. Vi har fått en pratstund med Björn efter den uppmärksammade och mycket välbesökta utfrågningen i riksdagen, som även uppmärksammades i dagspressen och TV.

– Vi i Kontantupproret anser att frågan om kontantförsörjningen ska behandlas i en demokratisk process och inte överlåtas åt det privata banksystemet att besluta om. Vi anser också att en offentlig aktör ska stå som garant för att kontanter ska vara tillgängliga i hela landet. Nu har vi hamnat i ett läge där det faktiskt finns ett konkret förslag till åtgärdsplan inklusive lagstiftning och dessutom en enighet i frågan bland samtliga riksdagspartier.

– Regeringen beslutade nämligen i december 2016 att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att göra en översyn av det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen. Kommittén tog namnet Riksbankskommittén och i våras lämnade de sitt delbetänkande, ”Tryggad tillgång till kontanter” (SOU 2018:42). Kommittén föreslår att vissa banker (de med inlåning från svensk allmänhet som överstiger 70 miljarder kronor) ska vara skyldiga att tillhandahålla en rimlig tillgång till kontanttjänster i hela Sverige. Man vill också ge Riksbanken ansvar för den övergripande kontanthanteringen i landet, inklusive grossistledet i form av depåverksamhet, dels detaljhandelsledet i form av transporter, uppräkningsverksamhet och försäljning av kontanter till slutkunder som banker och handeln.

– Man kan ju diskutera detaljer i förslaget men det absolut viktigaste just nu är att det betänkandet, som det fanns en bred enighet om över hela den politiska skalan, snabbt kommer till lagstiftning! Det har också skett en förskjutning i debatten kring kontantfrågan, tidigare handlade det mest om enskildas problem, nu finns en makropolitisk nivå som huvudsakligen handlar om tre frågor, nämligen försörjningsberedskapen, kriminaliteten och integritetsproblematiken.
– Vad händer vid ett större strömavbrott exempelvis? Internet släcks ner, mobilerna och betalkorten slutar fungera, vi kan inte handla mat, förvara den i våra kylskåp eller laga till den på spisen.

– Växjödomen är intressant. I offentligrättsliga förhållanden, som alltså rör förhållanden mellan staten och den enskilde, är rätten att avtala bort kontanter som betalningsmedel begränsade. Som exempel så får inte landstingen vägra att ta emot kontant betalning av sina patienter. Detta klargjordes av Högsta Förvaltningsdomstolen i en dom 2015 efter att Landstinget Kronoberg inte ville ta emot kontanter på sina vårdcentraler. ”Riksbankslagen är således tillämplig i målet. Det innebär att landstinget har en skyldighet att ta emot betalning av patientavgifter med kontanter.” skrev domstolen. Och som bekant är ju HFD’s domar prejudicerande.

– Vi har kommit en bra bit på vägen. Kommittén har beslutat att kontanter ska finnas och politikerna är eniga. Bankerna och handeln går en annan väg och man kan ifrågasätta det verkliga motivet varför de väljer att göra det. 2019 måste politikerna agera innan det är för sent att lagstifta om kontanternas vara, avslutar Björn Eriksson.