SNS vill höja upphandlingskompetensen

Enligt en nyutkommen forskarrapport, Cost Overrun and Procurement Competence in Sweden, utgiven av SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, saknas alla väsentliga delar i samhällets sätt att organisera utvecklingen av den svenska upphandlingskompetensen. Men det handlar inte alls om en ”gnällrapport” som klagar över dåliga upphandlingar utan analysen landar i ett antal mycket konkreta förslag. Rapporten är skriven av Giancarlo Spagnolo, professor i nationalekonomi vid Stockholm Institute of Transition Economics (SITE) vid Handelshögskolan i Stockholm. Den baseras på internationell forskning kring upphandling i bland annat USA, Storbritannien och Italien.

På SNS hemsida finns också en länk till ett samtal kring rapporten. Här möts Sigbritt Karlsson, rektor, KTH, Sofia Lundberg, professor i nationalekonomi, Umeå universitet, Eva-Lotta Löwstedt Lundell, vd, SKL Kommentus och Giancarlo Spagnolo, professor i nationalekonomi, Stockholm Institute of Transition Economics, Handelshögskolan i Stockholm
Samtalet modereras av Thérèse Lind, forskningsledare, SNS och du hittar det här:

Enligt rapporten är det möjligt att spara upp till två procent av BNP samt förbättra kvaliteten på offentliga tjänster genom att öka upphandlingskompetensen, öka statusen för yrken inom offentlig upphandling samt förbättra utvärderingen av upphandlingar med hjälp av bättre data.

”I Sverige har vi oftast inga effektiva övervaknings- och incitamentsmekanismer, vilket innebär en stor risk att kvaliteten på offentligt upphandlade varor och tjänster blir lägre än vad den skulle kunna vara. Och därför är det mycket viktigt att samla in data under alla stadier av upphandlingsprocessen. Det skulle göra det möjligt att följa upp pris och kvalitet på levererade varor samt utvärdera hur den upphandlande enheten presterar”, säger professor Spagnolo.

I rapporten presenteras fyra väsentliga punkter som nödvändiga för att upprätthålla god upphandlingskompetens. Erfarenheterna i rapporten indikerar att det krävs ett enhetligt ramverk för att förbättra upphandlingskompetensen, vilket omfattar att:

› Skapa utbildningscenter och utbildningsprogram på mastersnivå, där avancerad upphandlingskompetens kan erhållas.
› Ackreditera innehållet och kvaliteten i dessa program. Det skulle göra det möjligt för offentliga förvaltningar att vara säkra på vilken kompetens nuvarande och blivande anställda har tillägnat sig.
› Ge incitament till studenter och tjänstemän att gå dessa program, i form av karriärutveckling och högre löner. Denna typ av incitament är också nödvändiga för att behålla behöriga upphandlare i den offentliga sektorn – upphandlingskompetenser är även mycket efterfrågade i den privata sektorn.
› Samla in och dokumentera data om alla aspekter av offentliga upphandlingar på ett rigoröst sätt. Utan data är det omöjligt att mäta upphandlingsprestation och därför även omöjligt att belöna bra och kompetent upphandling – och undvika att belöna undermålig upphandling.

Ovanstående punkter är inte specifika för Sverige men rapporten går också igenom vad slutsatserna skulle innebära i en svensk kontext. Här får Sverige ett riktigt dåligt betyg

Rekommendationer för Sverige
För Sveriges del finns det mycket att vinna på ökad kompetens inom offentlig upphandling, vilket många tidigare nationella rapporter redan har betonat. Sverige verkar för närvarande sakna alla delar som ingår i ett framgångsrikt ramverk för upphandling: avancerade utbildningsprogram, certifiering av färdigheter i offentlig upphandling, den data som är nödvändig för att utvärdera kompetenta och effektiva upphandlingar (på organisatorisk och individuell nivå) samt incitamentsstrukturer baserade på sådana utvärderingar.

Rapportförfattarens rekommendationer är därför att Sverige, för att begränsa slöseri med skattebetalarnas pengar och förbättra kvaliteten på offentliga varor och infrastruktur, snarast bör införa åtgärder som leder till:

1. Skapandet av mastersprogram (eller motsvarande) i upphandlingshantering som inkluderar specifika inslag om offentlig upphandling. I länder som USA finns det gott om mastersprogram som är dedikerade till de strategiska, ekonomiska och förvaltningsrelaterade aspekterna av offentlig upphandling utöver det rent juridiska. Sverige har inga jämförbara utbildningar. Mot bakgrund av detta bör Sverige överväga samordning mellan offentliga köpare, forskare, akademiska institutioner och relevanta myndigheter, till exempel Upphandlingsmyndigheten, för att utveckla en grundläggande läroplan för ett mastersprogram i offentlig upphandling. Till exempel bör institutioner som Stockholms universitet och Kungliga Tekniska högskolan (KTH ) ha tvärvetenskapliga resurser för att sätta ihop ett mastersprogram av hög kvalitet. KTH kan vara särskilt lämpligt, eftersom de för närvarande har en kurs i hantering av leverantörskedjor som täcker flera viktiga delar såsom val och utvärdering av leverantörer, resultatåtgärder, e-inköp och leverantörskedjerelaterade kontrakt. Vidare ligger ett av Statens väg- och transportforskningsinstituts (VTI) kontor på KTH :s campus. Att använda kurser som redan ges för upphandling inom privat sektor kan också vara en bra utgångspunkt.

2. Ackreditering av dessa mastersprogram av en lämplig institution så att certifierade examina erkänns av arbetsgivare vid både anställning och befordran. Många länder, inklusive USA, har certifieringsstrukturer för offentliga upphandlare. För att bli certifierade måste offentliga upphandlare slutföra ackrediterade program. När de får mer erfarenhet kan de ansöka om certifiering på högre nivå. Sverige har ingen jämförbar certifieringsstruktur för offentliga upphandlare. Därför bör Sverige överväga att ge mandat till en lämplig institution (till exempel Upphandlingsmyndigheten) att ackreditera mastersprogram i offentlig upphandling.

3. Tydliga karriärvägar (till exempel snabbare befordran, högre löner) för studenter och tjänstemän som utför specialiserade studier i offentlig upphandling. Att ha en certifierad examen i avancerad offentlig upphandling bör vara en betydande fördel när personer söker jobb inom offentlig upphandling. I Storbritannien och USA är de som saknar lämplig certifiering inte berättigade till mer krävande positioner inom offentlig upphandling.

4. Förbättrade data och transparens. I slående kontrast till de detaljerade registeruppgifter som finns om privatpersoner har Sverige mycket bristfälliga uppgifter om offentlig upphandling, både på efterfråge- och utbudssidan, även om detta kan förändras i och med antagandet av lagstiftningsförslaget om att förbättra upphandlingsstatistiken (Prop. 2018/19: 142). Adekvata data är avgörande för att förbättra effektiviteten i offentlig upphandling av flera skäl. För det första, för att förstå hur allvarliga problem som till exempel kostnadsöverskridanden är, måste uppgifter om projektets ursprungliga och slutliga pris vara tillgängliga. För det andra, för att använda verktyg som ryktesmekanismer, måste data om leverantörernas prestanda samlas in efterhand. För det tredje är det nödvändigt att mäta prestationen bland offentliga upphandlare för att belöna kompetenta och effektiva upphandlare och inte minst för att undvika att belöna ineffektiva upphandlare.

Data och kompetens är därför förutsättningar för att kunna använda många av de verktyg som behövs för att förbättra effektiviteten i offentlig upphandling. Om mängden upphandlingar och upphandlingarnas komplexitet fortsätter att öka, samtidigt som inga investeringar görs i förbättrad kompetens, kommer alla problem som diskuteras i denna rapport att förvärras, avslutar författaren den svenska sammanfattningen.

Hela rapporten eller bara den svenska sammanfattningen kan laddas ner här.