Eva Sveman och skapandet av LOU

Under SOI’s drygt 40-åriga existens har som bekant totalt 18 personer valts till hedersmedlemmar. Nästan alla har varit medlemmar i SOI, anställda och verksamma inom den offentliga upphandlingen. Ett av undantagen är alltså Eva Sveman, under många är verksam som förbundsjurist, ursprungligen på Landstingsförbundet, sedermera Sveriges Kommuner och Landsting och numera SKR, Sveriges Kommuner och Regioner och nu pensionerad sedan några år tillbaka. På årskonferensen i Linköping valdes Eva som bekant till hedersmedlem i SOI och vi har fått ett trivsamt samtal med henne. Men först skall vi upprepa SOI’s motivering till utmärkelsen.

Eva Sveman, f d förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Eva har under ett stort antal år verkat i SOI:s anda genom att enträget och med stor kompetens och humor stöttat offentlig upphandling i Sveriges alla kommuner och regioner. På ett förtjänstfullt sätt har hon lotsat oss upphandlare och inköpare i den inte alltid helt enkla upphandlingsjuridiken. Eva har med sin kunskap även påverkat offentlig upphandling såväl i Sverige som i EU genom att ha varit expert i flertal statliga utredningar och i EU:s Regionkommitté.

Även om Eva är bekant för väldigt många SOI-medlemmar är inte alla lika bekanta med Evas uppdrag på den tiden då LOU skulle införas i Sverige. Så här berättar Eva.

– När jag anställdes av Landstingsförbundet var det för att arbeta med upphandlingsjuridik som man satsade mycket på. Samtidigt arbetade Ulf Palm med sådana frågor på Kommunförbundet. När förbunden slogs ihop blev vi arbetskamrater tillsammans med ett ytterligare ett antal jurister. Vi arbetade med alla typer av juridik, inte bara upphandlingsfrågor. Hos oss fanns bland andra Kerstin Wiss Holmdahl som arbetade med elektronisk handel, både nationellt och på EU-nivå..

När jag skulle arbeta med implementeringen av EU.s upphandlingsdirektiv i svensk lag så var det tillsammans med Hans Ekman, sektionschef på Kommunförbundets juridiska avdelning. Hans och jag satt i den allra första utredningen, på uppdrag av Finansdepartementet i början på 90-talet. Men vi kunde inte ana hur stort detta skulle bli. Och det var väldigt bråttom också, eftersom Sverige skulle bli med i EES-avtalet, som föregick EU-medlemsskapet. Men det har ju också varit en oändlig massa utredningar sedan dess. Varje gång har man sagt att nu skall det bli enklare men det tycker jag inte det har blivit. Det finns en övertro på lagstiftning, om man bara följer alla paragrafer så utmynnar det i en perfekt affär i slutet. Så är det ju inte riktigt. Det är en ganska tråkig attityd mot upphandlarskrået, om man inte håller dem i strama tyglar så flödar de iväg åt alla håll och kanter och gör en massa dumheter, vilket jag inte tror ett ögonblick på.

Vi hade ju daglig telefonrådgivning och såg att det inte fanns någon illvilja men däremot att det snåriga regelverket kunde vara svårt att förstå och att följa. Till exempel det här med att man inte får förhandla när man tycker att det är ändamålsenligt utan endast i de fall som lagstiftningen tillåter. Tittar man på normalt näringsliv så är det ju självklart att man måste förhandla om man skall göra inköp för miljontals kronor. Så går det till ”på riktigt”, men inte i offentlig upphandling.

– Hur gick det till när NOU, Nämnden för Offentlig Upphandling, bildades?
– NOU bildades i samband med den första implementeringen av direktivet. Eftersom det gällde tillsyn av kommuner och landsting så man ville ha ett särskilt organ för detta, skilt från Riksrevisionsverket som hade tillsyn över staten. Man valde att göra en nämndmyndighet, där jag representerade landstingssidan. Det fanns en ledamot med även från näringslivet. NOU hade också ett nyhetsbrev som kom cirka fyra gånger om året, där man informerade om nytt och krytt och vad som hände, exempelvis på domstolssidan. Det fanns dels ett kansli och sedan var vi cirka åtta  som satt i nämnden.

– Men det här med stöd åt upphandlingen, som Upphandlingsmyndigheten står för numera, var det SKL som stod för det?
– Ja, gentemot kommuner och landsting så var det vi. Med många små kommuner och stora upphandlingar så fanns det ju ett stort behov av stöd, och av ett stort kunnande, för att kunna hantera detta monster till regelverk. Därför fanns ett enormt behov av utbildning. Ulf Palm och jag for alltså land och rike runt för att hålla mängder av utbildningar. I och med att man kunde överpröva upphandlingar, vilket kunde kosta en massa skattepengar, så var det väldigt viktigt att ha kunskap. Det är ju egentligen helt orimligt med tusentals processer varje år, men så var det på upphandlingsområdet. På den privata sidan är det extremt ovanligt att säljare och köpare möts i domstol, om de inte kommer överens. Men här kan man hamna i domstol för bagateller. En duktig advokat kunde alltid hitta en anledning att överpröva, om man ville det.

– Det senaste upphandlingsdirektivet kom 2014. Har det blivit bättre direktiv, bättre lagar och tillämpning i Sverige?
– Under de åren jag jobbade så tyckte jag inte att det blev enklare över tid. Om några saker blev enklare så blev andra krångligare. Att man skulle detaljreglera upphandlingar även under tröskelvärdena hade jag väldigt svårt att förstå. Där har man i alla fall ändrat nu.

– Men samtidigt är det kul med upphandling, att det händer så mycket hela tiden. Och det finns så många engagerade människor som arbetar i den branschen.

– Henrik Karlsson i Göteborg, som också blev hedersmedlem i fjol, är väldigt kritisk till att man tvångsmässigt måste göra en ny upphandling vart fjärde år, i stället för att göra en bedömning av behovet.
– Ja, det finns en närmast fanatisk övertro på regelstyrning, man tror att bara man följer reglerna så blir allting bra. Man skulle lyssna mer på praktikerna, i stället för att jurister skall styra arbetet. Och detta med det krångliga regelverket blir även innovationshämmande. Att exempelvis upphandla komplex och dyrbar medicinsk utrustning kräver självklart dialog, delande av kunskap kring nuläge och vad som finns i pipeline och hur utveckling och förändringar skall kunna implementeras inom pågående avtal etcetera. Men även när upphandlare och leverantörer är ense om hur en upphandling bör göras så skall ändå juridiken ha sista ordet, vilket inte alltid är så lyckat.

– Upphandlingsutredningen under Anders Wijkman återförde begreppet ”Den goda affären” till upphandlingen. Hur upplevde du den?
– Jag satt med där, som expert. Utredningen hade en väldigt god ansats, även om vi inte alltid var överens i alla delar. Jag upplevde att Anders var lyhörd när det gällde praktikernas synpunkter.

– Finns det någon annan erfarenhet från alla åren på SKL/SKR som du vill nämna?
– Det har varit så otroligt roligt med alla dessa kontakter med inköpare! Tack vare alla de utbildningar vi hade fick jag träffa väldigt många av dem. Det har jag verkligen uppskattat. Jag har faktiskt väldigt höga tankar om de offentliga upphandlarna. Att träffas gav mig mycket input i mitt arbete och var dessutom kul.