Möt Lisbeth Johnson – SOI:s ordförande

Lisbeth Johnson valdes till SOI:s ordförande på SOI:s årskonferens i Örebro 2008, vilket samtidigt innebar att hon för tredje omgången valdes in i SOI:s styrelse! Så här förklarar Lisbeth hur detta kommer sig.

– Jag blev medlem i SOI 1999, samtidigt som jag blev vald till årets stipendiat och valdes in i SOI:s styrelse. Då arbetade jag på Sjukvårdshuvudmännens upphandlingsbolag, som sedermera gick upp i Hjälpmedelsinstitutet. Mitt arbete utförde jag i praktiken åt Kommunförbundet och Landstingsförbundet, och jag satt i deras lokaler på Hornsgatan.

– Jag började arbeta på Socialstyrelsen år 2000 och blev i samma veva erbjuden en plats som ledamot i NOU – Nämnden för offentlig upphandling. Det fanns en oklarhet i om detta kunde innebära en jävsituation och därför lämnade jag min plats i SOI:s styrelse. Så småningom klarnade läget, något jäv förelåg inte och därmed kunde jag väljas in i styrelsen igen, år 2002. Denna gång satt jag kvar till 2007, då jag kände att det var dags att lämna över platsen. 2008 blev jag dock föreslagen och vald till ordförande.

Dags att lämna över
– Inför förra årskonferensen var jag mycket tveksam till att åter kandidera till ordförandeposten. Det finns en risk för stagnation om man sitter allt för länge. Så jag aviserade till styrelsen redan då att jag förmodligen bara skulle sitta kvar i ett år och jag känner att det är rätt att stå fast vid det beslutet.
Det har hänt mycket för SOI på fem år, organisationen står stark och både SOI och upphandlingen som sådan är mera i fokus än någonsin. Som en f.d. medarbetare på Finansdepartementet uttryckte det; Det är en enorm framgång för SOI att ha kommit med i tre stora statliga utredningar kring upphandlingsfrågan.
Samtidigt syns vi mer än någonsin utåt, i Almedalen, på mässor som KOMMEK och Kvalitetsmässan. Det är mycket glädjande att vi står och diskuterar upphandling med ekonomichefer och revisorer och kan lägga fram våra ståndpunkter och erfarenheter. Det har varit ett otroligt fint lagarbete inom styrelsen som gjort allt detta möjligt. Problemet är snarare att vi vill så mycket att vi känner oss otillräckliga.

– Hur ser din yrkesmässiga bakgrund ut?
– Från början är jag faktiskt kemiingenjör plus att jag tog 60 poäng i hälso- och sjukvårdsadministration, jag arbetade med att ta blodprover på sjukhus och sedan som sterilcentralsföreståndare, men jag kompletterade så småningom min utbildning med en ekonomexamen i början på 90-talet. Men jag hade också politiska uppdrag i Växjö kommun åren 1979 till 1996, de sista åren på heltid då jag satt i kommunstyrelsen, i länsstyrelsen och var ordförande i skol- och barnomsorgsnämnden. Jag har förresten hunnit sitta ett år i Kulturnämnden i Uppsala också.

1996 fick jag en förfrågan om att börja som upphandlare på Landstinget Kronoberg. Jag var egentligen kluven, eftersom jag då skulle lämna de politiska uppdragen, men samtidigt skulle jag dra nytta av min ekonomexamen. Jag antog i alla fall erbjudandet, vilket också innebar att jag gick över till upphandlaryrket ganska sent i yrkeslivet. På landstinget upphandlade vi produkter som sedan distribuerades i hela länet. Jag hann också vara med på en föreläsningsturné tillsammans med Kalle Krall på Affärsconcept. P-O Andersson, som då var kanslichef för SOI, tipsade mig om att Socialstyrelsen behövde en upphandlingsexpert, efter att ha åkt på ett skadestånd för en felaktig upphandling och jag gick över till dem.

Efter 10 månader där headhuntades jag dock till att bli upphandlingschef för hela försvarsmakten, som då bedrev upphandlingar på 22 orter! Vi genomförde stora omorganisationer och till slut hade vi lyckats centralisera upphandlingen till tre orter, vilket krävde tuffa beslut och inte alltid var enkelt eller roligt.

Min man och jag hade dock en långsiktig tanke att flytta längre söderut i Sverige, som en förberedelse för att så småningom varva ner yrkeslivet. Vi började bygga ett hus på Bjärehalvön och medan det byggdes blev en tjänst utannonserad som upphandlingsansvarig (numera upphandlingschef) i Halmstad. Jag fick tjänsten och tillträdde den tre månader innan huset var klart. Vi är väldigt glada över huset, här finns en semesterkänsla året runt och här kan man verkligen koppla av från arbetet.

– Du har länge varit väldigt engagerad i SOI. Vad kommer det sig?
– Jag är nog i grund och botten helt enkelt en genuin föreningsmänniska, ända sedan elevkåren på gymnasiet. Vad jag än har arbetat med så har det fått mig att engagera mig i utvecklingsarbete. Under åren har jag också haft chefer som trott på mig och uppmuntrat mig till att ta mig an nya utmaningar. Det bidrar säkert till engagemanget.

– Hur ser du på upphandlingens framtid och utveckling?
– Jag måste säga att jag ser mycket ljust på den. I dag pratar vi om inköpsanalyser och om strategisk upphandling. Vi vill ta ett ansvar för hela affären och har också breddat vår syn på den, vilket återspeglas i vårt nya certifieringsprogram.
Jag vill påstå att i dag tar vi oss an våra uppgifter med stolthet och glädje, kanske till och med en viss kaxighet. Jag skrev en krönika i Upphandling24 att lärare sällan säger något positivt om sitt yrke. Som upphandlare pratar vi framför allt om möjligheter numera. Då bidrar vi också till utvecklingen.

Årskonferensen är ju kittet i vår verksamhet. Ett tillfälle för våra medlemmar att mötas - nätverka. Till nästa konferens ska vi än mer förstärka vår profession. Vi behöver utveckla konferensen än mer…

När jag kom in i styrelsen engagerade jag mig mycket i frågorna kring kompetensutveckling, att flytta fokus från juridiken till den goda affären. Just nu närmar vi oss också Anders Wijkmans överlämnande av Upphandlingsutredningen. Jag tror att hans förslag är väl förankrade på departementet och Eskil Nord blir den som skall visa hur vi skall ta hand om utredningens förslag, samt EU-direktiven. Däremot måste jag säga att jag är besviken på hur ”vår” minister, Stefan Attefall, har tagit sig an upphandlingsfrågorna. Han har inte visat sig mycket på arenan.

– Har du tid med någon fritid också?
– Ja, det är viktigt. Jag tränar mycket, på gym två gånger i veckan och jag springer en del, mest på helgerna. På sommaren blir det golfbanan fem dagar av sju. Men jag försöker också följa med i politiken, läser mycket men kollar också mycket idrott. Inte så mycket boxning och brottning kanske, men golf, fotboll, hockey, handboll, skidor, mest skidskytte och längd då men även friidrott. Jag följer Rögle i hockeyn och GUIF i handboll. På TV:n blir det mest nyheter och sport, men program som På spåret och Rickard Olssons frågesport är också kul.
Dessutom tycker både min man och jag om att resa. Det har blivit både Chicago, New York och Florida under de senaste åren.