Björn Bergström och den sjätte principen

På Almegas Upphandlingsdag stöter vi på Björn Bergström i folkmängden. För nytillkomna medlemmar kan nämnas att Björn satt i SOI’s styrelse i flera år, det sista som ordförande, innan han lämnade den offentlig sektorn för att i stället ägna sig åt upphandlingsfrågor hos Ramberg Advokater. Så tanken föddes, varför inte en liten intervju kring dåtid, nutid och framtid.

Först lite om Björns bakgrund i den offentliga sektorn. Med en juristutbildning i fickan kom han till Försäkringskassan år 2000 och avancerade raskt till upphandlingschef.
– Det var inte så mycket LOU från början men det slog igenom mer och mer, minns Björn.
– När Försäkringskassan förstatligades gick jag vidare till VHS Upphandling, en del av Verket för högskoleservice, som var en de tolv myndigheter som gjorde ramavtalsupphandlingar åt andra myndigheter. Vi hade också en sorts konsultroll åt staten och rapporterade in försäljningen åt myndigheterna. Jag fungerade som affärsjurist och det var ett väldigt kul gäng att jobba med. Sedan lades myndigheten ner och vi splittrades åt olika håll. Själv gick jag till Länsstyrelsen i Stockholm. Upphandlingen sköttes by the book enligt LOU men mitt uppdrag blev att sätta mer affärsfokus i verksamheten. Där var jag knappt tre år och gick sedan till Riksbanken med i princip samma uppdrag, man behövde ta nästa steg och jag kom som en resursförstärkning för ökat affärstänk.
– När upphandlingsstödet flyttades till Konkurrensverket blev jag chef för enheten för upphandlingsstöd. Samtidigt utvecklades dialogen med Ramberg Advokater eftersom min gamle kollega Johan Stern från VHS arbetade där, och när upphandlingsstödet återigen skulle flyttas blev det lockande att flytta över dit.

– Du gav ut en bok tillsammans med Eva-Lotta Löwstedt Lundell, som nu är VD på SKL Kommentus och som också har varit ordförande i SOI, Tio principer för en framgångsrik upphandling. Hur togs den emot?
– Bra, tycker jag, även om det inte är en Harry Potter-succé, men det var ju inte heller avsikten. Det som är roligt är dock att många har givit en personlig återkoppling kring att de haft nytta av det vi skriver – och det var ju precis avsikten, så det blir jag glad för. Den första utgåvan är så gott som slutsåld och den används mycket på YH-utbildningar runt om i landet. Vi ville ju bland annat peka på hur upphandlarens roll förändras och breddas.
– En viktig fråga för mig är att leverantörer vill bli lyssnade på, inte bara lämna information utan man vill få ställa ärliga frågor, inte bara taktiska. Det behövs en riktig dialog mellan upphandlare och leverantörer, det är fortfarande ofta för trögt och fyrkantigt.

– Hur ser din roll på Ramberg ut?
– Det är en rätt så fri roll. Ramberg är en medelstor advokatbyrå, men vi är tre personer som arbetar med upphandlingsfrågor, en liten och snabbfotad organisation. Det är naturligtvis mycket lättare att arbeta i en sådan organisation än i en myndighetsstruktur. Johan och jag är dessutom praktiker som själva gjort massor av upphandlingar. Vi kan göra allt som vi ser som bra för verksamheten. Vi arbetar även med leverantörer men är noga med vilka vi väljer, deras värderingar måste ligga nära våra.
– Och jag är ju inte på Ramberg för att det skall växa mossa på mig utan för att bidra till att utveckla något, så vi försöker hitta olika typer av samarbeten och visa hur en advokatbyrå kan bidra på ett praktiskt sätt i den offentliga affären!

– Hur ser du allmänt på det som händer i upphandling i dag?
– Det händer mycket. De initiativ som tagits från ledande leverantörer som Securitas och Martin & Servera betyder mycket. Det är leverantörer som påverkar andra, som klarar att tänka långsiktigt och som är beredda på att göra affärer utifrån ett samhällsansvar, vilket säkert kommer att gynna dem i längden.
Vad gäller upphandlarna (som kanske borde kallas strategiska inköpare, vilket bättre beskriver deras roll) så har ansvaret i dag blivit mycket bredare. Men grundansvaret är att skriva bra avtal och göra bra uppföljning. Det finns fortfarande för mycket slentrian i många avtal. Och för många krav som kommer till av gammal vana. För varje krav vi ställer borde vi fråga oss ”Vad uppnår jag genom att ställa kravet på detta sättet” och ”Om leverantören inte uppfyller kravet – är det då motiverat att förkasta anbudet”. Det finns ju grundläggande principer som är viktiga, kring transparens, proportionalitet, likabehandling, konkurrens etc, men det finns en sjätte princip som saknas och det är faktiskt Sunt Förnuft. Om vi kan använda det och utveckla en relevant dialog med våra leverantörer med målet att utveckla våra upphandlingar, då skulle vi ha kommit långt!

– Ibland stöter man på helt nya sätt att arbeta, som när Region Skåne upphandlade cateringtjänster eller när Anette Jonsäll och Sigrid Petterssén utvecklade Ramsjömodellen avseende mat för äldre. Då ser man vilken sprängkraft som finns hos offentlig upphandling när det gäller att skapa samhällsnytta och samhällsutveckling. Då kan offentlig upphandling fungera som motor och vi kan arbeta med innovationspartnerskap, både i stora och små sammanhang. Innovation uppstår inte alltid vid upphandlingstillfället utan kan skapas i samverkan.

– Det är bra att vi fått en Upphandlingsmyndighet, den behövs, men kanske skulle den kunna vara mer av en samlande kraft som kan managera en plattform för utbyte mellan upphandlande myndigheter. Det finns också mycket data i dag, till exempel från Doublecheck, som borde gå att göra mer av. Varför har exempelvis plötsligt överprövningarna ökat igen? Det vet vi inte. Myndigheten behöver få mer injektioner utifrån, släppa in folk utifrån under perioder, bli mer hands on och bli konkretare men också kunna lyfta blicken. Man kan inte vara en vanlig myndighet utan här krävs något mer. Kanske bolagsformen trots allt hade varit bättre, den gjorde Miljöstyrningsrådet väldigt framgångsrikt.

– Hur ser du på SOI’s roll i dag? Kan den utvecklas?
– Jag var ju aktiv medlem i sex år, då jag satt i styrelsen, och i dag är jag stödjande medlem. Arbetet man gjorde med den nationella upphandlingsstrategin var väldigt bra och jag hoppas på fler sådana konkreta aktiviteter. Men jag vet att det tar väldigt mycket tid och kraft. Det finns en gräns för hur mycket en ideellt arbetande styrelse kan klara av. Kanske skulle en ordförande med en deltidsanställning vara en lösning, men det kräver att man i sådant fall ytterligare stärker ekonomin. Samtidigt är det knappast meningsfullt att göra årskonferensen större, även om det skulle ge mer pengar. Hur som helst gör man ett väldigt bra jobb och för föreningen framåt. Bra att man syns i Dagens Samhälle och det finns kanske fler medier.
– Ska jag skicka med ett konkret förslag till styrelsen är det att ta fram ett konkret förslag på nya regler under EUs tröskelvärden. Vi har alla identifierat behovet av en sådan reform, men alltför lite händer. Om SOI skulle ta fram ett konkret förslag på lagstiftning skulle det definitivt leda frågan framåt. Jag är ödmjuk för att det tar tid att göra sådant, men inom föreningen finns personer som jag är rätt så övertygad om att de skulle vara intresserade av att bidra – medlemmar och stödjande medlemmar. Det viktiga är att visa att föreningen inte bara tycker, utan även gör saker – en utmärkt fortsättning på arbetet med upphandlingsstrategi.