Möt Bo Nordlin på Inköpsrådet

De flesta av oss har stött på Bosse Nordlin i något upphandlingssammanhang, som chefredaktör för Upphandling 24, moderator på någon upphandlingskonferens, exempelvis i Almedalen, eller numera som chef på Inköpsrådet.

– Jag brukar kalla mig misslyckad civilekonom, eftersom jag inte gjorde färdigt studierna, skrattar Bosse. Jag började skriva artiklar i tidningen Mikrodatorn 1985, blev anställd och kvar på tidningen i fem år. Därefter frilansade jag åt olika IT-tidningar i 13 år innan jag kom tillbaka till Mikrodatorn, då som chefredaktör. Så småningom utvecklade vi en bilaga, STAKO-bilagan som skrev om Statskontorets dåvarande samordnade it-upphandlingar. 2005 blev det en egen tidning som hette Ramavtal, fortfarande med fokus uteslutande på it-upphandlingar. Idén utvecklades och 2007 grundade jag Upphandling24 i form av tidning, konferenser och en webbsajt med daglig nyhetsrapportering.

– Men jag är till naturen lite otålig och rastlös, kände att jag ville utveckla mig och efter lite olika turer och diskussioner, med medarbetare och andra, landade det i att jag startade Inköpsrådet, i september 2015.

– Berätta lite om Inköpsrådet, vad är det ni vill åstadkomma?
– Jag ser Inköpsrådet som en plattform för kunskapsutbyte för alla som jobbar med inköp och upphandling i offentlig sektor, men också för leverantörer som säljer till offentlig sektor. Det behövs mer dialog och utbyte mellan köpare och säljare och Inköpsrådet är just en sådan kanal. Vi hade lite tur och fick en kalasstart med två mycket välbesökta konferenser kring det nya EU-direktivet. Lustigt nog hade vi lika mycket besökare från leverantörshållet som från upphandlarhåll, sammantaget 850 personer.

I dag står vi på tre ben, utbildningar, konferenser och vår webb. Utbildningar är den nyaste delen och har hittills bara riktat sig till upphandlare. Vi har inga allmänna, breda kurser utan våra utbildningar ger fördjupning inom ett ganska snävt område som till exempel att upphandla funktion, projektledning för upphandlare eller förhandling.

Vi kommer också att ha ett par konferenser i vår, P2P – Purchase to pay – Digitaliserad inköpsprocess i februari och Anbudsdagen i april. Den offentliga affären har oförtjänt dåligt rykte hos många leverantörer och vi vill visa på de unika fördelarna med att sälja till offentlig sektor. Det är en stabil och transparent kund, som behandlar leverantörerna lika och där det till och med finns möjlighet till att få rätt via domstol eller skadestånd om något blivit fel.

– Så du ser positivt på utvecklingen av den offentliga upphandlingen?
– Ja, det har skett en enorm professionalisering av yrkeskåren, även om den hunnit väldigt olika långt i olika organisationer. Från de där inget hänt till superprofessionella inköpsorganisationer. Skillnaden beror dels på politiker och beslutsfattare, men jag tror också att upphandlarna  tydligare måste visa vilket mervärde de kan skapa om de har rätt förutsättningar. På många håll mäts överhuvudtaget inte resultatet av inköpsverksamheten. Och de siffror som levereras är inte alltid de mest relevanta, exempelvis hur många upphandlingar man gjort. Men resultaten är ju lika viktiga antingen man är en liten kommun eller en stor myndighet. Effektiva inköpsorganisationer skall ju vara en självklarhet och upphandlarna måste ta sig makt och mandat.

Upphandlare har ett svårt jobb. De ska inte bara köpa rätt varor och tjänster till rätt pris enligt ett intrikat regelverk. Samtidigt vill politikerna att upphandlare ska lösa allt fler samhällsproblem. De ska sätta långtidsarbetslösa i arbete, minska klimatpåverkan, förhindra barnarbete, ordna schyssta löner och underlätta för småföretag. Det är bara världsfreden som återstår.

En påfallande egenskap hos upphandlare är att de nästa alltid är öppna, engagerade och trevliga.

– Hur ser du på SOI’s roll i sammanhanget?
– Jag kanske inte ser allt som SOI gör, men som stödjande medlem vågar jag väl säga att SOI inte riktigt är den spjutspets jag skulle önska. Jag skulle vilja se att SOI marknadsförde nyttan av offentlig upphandling, att föreningen visar vad en inköpsorganisation med rätt resurser kan åstadkomma. Man skulle visa fler goda exempel och arbeta mer direkt mot exempelvis verks- och kommunledningar. Den nationella upphandlingsstrategin blir lätt en pappersprodukt om den inte konkretiseras.