Jag skriver detta den 1 februari 2022, och det är en mycket speciell dag! Idag börjar ju nämligen ett förändrat regelverk för offentlig upphandling att gälla, ett förenklat regelverk som vi ju så länge efterfrågat. Lagstiftning är ju en lång process och arbetet med de förändringar inom LOU som idag träder i kraft påbörjades redan 2017. Säkert egentligen ännu tidigare om man räknar med utformning av utredningsdirektiv och politiskt målsättningsarbete. Men på hösten 2017 började i alla fall regeringens särskilda utredare Anna Ulfsdotter Forssell arbeta med sitt uppdrag, att föreslå förenklingar i de delar av LOU som inte är direktivstyrda. Så idag, efter utredning, remisser, lagrådsremisser och riksdagsbehandling så har vi som jobbar med offentligt inköp äntligen fått ett uppdaterat regelverk att följa.
Man kan säkert diskutera åtskilligt hur mycket förenkling de nya reglerna egentligen innebär, om man i lagstiftningsprocessen missat möjligheter som borde tagits tillvara, om förutsättningarna för goda affärer och effektivare samhällsservice blivit bättre, om leverantörernas ställning försämrats och så vidare… SOI’s eget förslag till nya regler under tröskelvärdena är garanterat väsentligt enklare och skulle innebära ett starkt fokus på affärsmässighet i våra organisationer. Men det tänkte jag inte ägna denna text åt, främst för att jag nu tycker att det är viktigt att i stället spotta i nävarna och komma igång. Nu vet vi vad som gäller.
Jag menar att nya klausuler och formuleringar bara är en del, nog så viktig men bara en del, av vilka möjligheter som öppnas. I många fall kommer detta också bli beroende av vilka nya lösningar som vi, Sveriges offentliga inköpare (medlemmar såväl som icke ännu medlemmar), lyckas tänka ut och förankra i våra organisationer. En stor del av möjligheterna kommer också att följa av hur domstolarna efterhand väljer att tolka och tillämpa de nya reglerna. Hur väl genomarbetade nya lagar än är så finns ofta en tolkningsfråga kvar, och praxis kommer att utvecklas.
Utrymmet som de nya reglerna gäller är intressant. Det gäller inte de största affärerna, utan bara under EU’s olika tröskelvärden för de olika lagarna (LOU, LUF, LUFS o.s.v.). Även om storleken på den genomsnittliga offentliga upphandlingen verkat öka de senaste åren, jag hörde nyss om en studie på området som visade det, så kommer fortfarande väldigt många upphandlingar att få nya förutsättningar. Därför kan vinsterna också bli stora.
Mitt syfte här är inte att resonera om de olika förändringarna i detalj. Jag funderar istället med spänning över när vi får se den första upphandlingen som t.ex. kombinerat de nya möjligheterna till dialog och förhandling med friheten att utforma upphandlingsförfarandet, och därigenom skapat en riktigt bra affär för både köpare och säljare. Kanske får vi inom något år höra om ett sådant exempel på en konferens, eller läsa om det i en artikel, kanske kan en sådan upphandling uppmärksammas med ett av branschprisen.
Jag tänker alltså att nu är det vår tid att inta scenen, lagstiftaren har gjort sitt, möjligheterna måste vi hitta. Inköparkåren är också enligt min uppfattning synnerligen bra på att dela med sig av goda exempel, nätverka, tipsa och blogga. Jag tror inte att våra kollegor, som har behov av avtal för sin verksamhet, kan förväntas driva fram nya affärslösningar baserat på de nya kapitel 19 och 19a. Det är snarare vår roll, vi inköpare, att vägleda och visa på nya möjligheter.
Lycka till, vi har en spännande tid framför oss!
Martin Kruse