Hör av dig Erik…

Måndagen den 17 oktober så valde Sveriges riksdag en ny statsminister, den moderate partiledaren Ulf Kristersson, och dagen efter presenterades den regering som ska styra landet i den kommande mandatperioden. Såvida ingen praxis ändras så kommer nästa statsråd med ansvar för offentlig upphandling vara kristdemokraten Erik Slottner, ny civilminister.

För någon månad sedan så fick jag och några kollegor i upphandlingssverige svara på ett par frågor om hur vi trodde att offentlig upphandling kommer att styras baserat på valresultatet. Jag kommer lite längre ner återkomma till de svar jag gav då. Men jag tänkte börja med att filosofera lite över hur den politiska påverkan egentligen ser ut.

Jag tror egentligen, och tyvärr, att man kan vara civilminister en hel mandatperiod utan att ägna offentlig upphandling någon större energi alls. Det förefaller vara ett område som i princip aldrig debatteras på ett sådant sätt att en minister måste agera. Ni vet vad jag menar, en sån debatt som böljar fram och tillbaka i både etablerade media såväl som på LinkedIn och Twitter, och som tillslut tvingar fram en reaktion från ansvarig minister eller från regeringen. Det verkar nästan som om allmänhetens eventuella synpunkter på offentliga upphandlingar primärt utgår från hur man uppfattar eventuella ”skandaler” som uppmärksammas, och att slutsatsen ofta är att de tjänstemän och kvinnor som jobbar med upphandlingarna i de fallen gjort fel. Sällan lyfts röster utanför professionen om att politiken borde agera, eller att reglerna är fel.

Därmed inte sagt att inget har hänt genom åren. Anders Wijkman levererade en stor SOU ”Den goda affären” 2013, Anna Ulfsdotter Forssells SOU ”Möjligt, tillåtet och tillgängligt…” kom 2018, den nationella upphandlingsstrategin beslutades av regeringen 2016, vi har fått både ändringar av lagarna och helt nya delar i lagen, Upphandlingsmyndigheten har fått många bra uppdrag genom åren, och så vidare. Egentligen har ju faktiskt ganska mycket bra saker hänt.

Så vad drar jag då för slutsatser av detta? Ja, kanske att det politiska ansvaret för offentlig upphandling till stora delar kan utövas utanför strålkastarljuset, med små risker och ganska stort utrymme (möjligen håller inte de tidigare statsråden Shekarabi, Micko och Karkiainen med flera med mig om det…). Kanske är det till och med en optimal miljö för en viktig politisk gärning? Å andra sidan är det nog fler än jag som ibland, i alla fall i det tysta, hade önskat mer nerv och drama i denna så viktiga fråga, för att tvinga fram ännu mer politisk handlingskraft.

Mitt svar på frågan vad jag tror om, och förväntar mig av, den kommande mandatperioden i termer av politisk styrning kan väl sammanfattas med att jag önskar mig en minister som tar plats och inte är rädd för att driva förändring. En minister som har förmågan att se den stora samhällspåverkan som väl fungerande strategiskt inköp har och som utifrån det kan jobba brett, även tillsammans med andra politikområden, för ökat fokus, bättre förutsättningar, förenklingar och förbättringar. Se där Erik Slottner, ett medskick från Sveriges Offentliga Inköpare. Behöver du stöd, hjälp eller goda råd ställer vi inom SOI gärna upp, föreningen består av omkring 1500 medlemmar som jobbar med hantverket i kommuner, regioner och myndigheter. Vi har en ideell styrelse som arbetar praktiskt med dessa frågor dagligen i dessa organisationer, och vi kommer att be dig komma till Linköping och vår årskonferens i slutet av april 2023 för att prata inför våra medlemmar. 

Hälsningar,

Martin Kruse

Ordförande SOI