Anders Wijkman – Upphandlingsutredningen i backspegeln

Bild: Bengt Oberger (https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16821984)

För en tid sedan råkade jag stöta på Anders Wijkman på ett tåg från Dalarna till Stockholm. Vi växlade några ord om den så kallade Upphandlingsutredningen, som han gjorde 2011 till 2013. Vi kom dessutom fram till att detta skulle kunna bli en intressant artikel för SOI och träffades därför på nytt i Stockholm, över en kopp kaffe, för att prata vidare.

Alla dagens medlemmar i SOI känner förmodligen inte till vilken betydelse Anders Wijkman fick för den svenska offentliga upphandlingen. I början av 2000-talet var upphandlarna väldigt pressade, det pratades mest om allt som var förbjudet och juridiken tog en oproportionerligt stor plats i alla diskussioner kring upphandling.

Det var i ett samtal som Anders hade 2010 med Mats Odell, som då var kommun- och finansmarknadsminister (och där ansvaret för upphandlingsfrågorna ingick) som man kom fram till att denna utredning behövdes. I slutet av 2010 togs beslutet och Anders Wijkman tog på sig uppdraget.

Redan då tog undertecknad kontakt med Anders och fick en kort intervju för SOI´s räkning. Där berättade Anders att han redan under sin tid som EU-parlamentariker insett att stora samhällsförändringar krävs utifrån ett miljö- och hållbarhetsperspektiv, och att samhället måste använda sin köpkraft för att skynda på omställningen.

Innan vi går in på den praktiska innebörden i utredningsarbetet och det resultat som den fick kan det vara på sin plats att kort redogöra för Anders bakgrund. Vi saxar några korta utdrag från Wikipedia.
 
”Anders Wijkman är en svensk författare och samhällsdebattör samt tidigare politiker (först moderat, senare kristdemokrat). Wijkman var ordförande för Fria Moderata Studentförbundet 1968–1970 och riksdagsledamot för Moderaterna från 1971 till 1978, då han blev generalsekreterare för Svenska Röda Korset och ordförande för Internationella Röda Korsets Disaster Relief Commission 1981–1989. Han var sedan generalsekreterare i Naturskyddsföreningen, GD för Styrelsen för U-landsforskning och därefter policy director för United Nations Development Program (UNDP), där han arbetade med att integrera sociala och miljömässiga hänsyn i utvecklingspolitiken. Inför valet till Europaparlamentet 1999 gick han med i Kristdemokraterna, invaldes och omvaldes 2004. Under 2004–2009 arbetade Wijkman i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, det tillfälliga klimatutskottet samt utskottet för utvecklingsfrågor.  Han hade ledande uppdrag i Parlamentet när det gällde såväl energi- som klimatpolitik. Efter Röda Korset var han från 1989 generalsekreterare i Naturskyddsföreningen, och därefter 1992 chef för Styrelsen för U-landsforskning (SAREC), tills SAREC blev en del av Sida 1995.

Därefter blev han utsedd till biträdande generalsekreterare i FN och policy director i FN:s utvecklingsprogram (UNDP), där han arbetade till 1997 med att integrera sociala och miljömässiga hänsyn i utvecklingspolitiken. Wijkman valdes 2012 till en av två ordförande (co-president) i Romklubben, och blev senare hedersordförande. Han var 2012-2018 ordförande i ÅtervinningsIndustrierna.

Wijkman har skrivit ett antal böcker på teman som ”disaster prevention”, HIV/aids-epidemin och hållbar utveckling. Efter flyktingkrisen med början 2015 har Wijkman engagerat sig i flyktingfrågor, bland annat som en av de utvisningshotade ensamkommande ungdomarnas ”ambassadörer” inom kampanjen Håll ihop Sverige.

Han har drivit frågan om att förändra ekonomins ramverk. Världen behöver ett annat ”systemtänk” än under industrialiseringen. Ett nytt system behöver beakta att jordens resurser är ändliga och externa effekter på miljön och sociala konsekvenser. Vi behöver finna nya mål för samhället som bygger på kvalitativa indikatorer (välbefinnande) snarare än ett kvantitativt mått som BNP-tillväxt.  är mindre beroende av ekonomisk tillväxt utan att äventyra sysselsättning och finanser.

Boken Den stora förnekelsen, som han skrev tillsammans med Johan Rockström 2011,  kan ses som en väckarklocka för vad som utgör de allvarligaste hoten mot planeten - i form av ett mera instabilt klimat, överutnyttjade ekosystem samt utarmning av vissa ändliga resurser. I boken argumenteras för en övergång från en ”köp och släng”-ekonomi - till en cirkulär ekonomi.”

När vi nu sitter vid kaffebordet ställer jag först frågan.
– Varför sa du ja till uppdraget att genomföra Upphandlingsutredningen?
– Jag visste inte så mycket om upphandling, däremot har jag arbetat med sociala frågor och miljöfrågor hela mitt liv. Och jag såg ju att upphandling är en stor del av ekonomin och därmed ett viktigt verktyg i samhällsutvecklingen. Jag kunde tidigt se att det fanns mycket problem, dålig statistik, dålig ingen uppföljning, kompetensbrister och brist på utbildning, brist på koppling mellan kvalitet och pris mm. Få såg upphandlingen som en strategisk fråga, när upphandlingschefen egentligen borde finnas med i myndigheternas ledning, så som man med självklarhet gör i större företag. Så utmaningarna var många och jag insåg att det inte skulle bli ett lätt uppdrag, men lyckligtvis hade jag fått en väldigt duktig sekreterare att arbeta tillsammans med, nämligen Åsa Edman, som kom att få en stor betydelse i utredningen. (Åsa är i dag chefsjurist på Adda.) Jag fick möjlighet att resa mycket, träffa väldig många människor, både upphandlare, företagare, politiker och andra beslutsfattare. Vi hade med en bred referensgrupp i arbetet och vi fick väldigt mycket inspel, bland annat från SOI, och redan i slutet av november 2011 kunde vi presentera ett delbetänkande, På jakt efter den goda affären - analys och erfarenheter av den offentliga upphandlingen.

I samband med att delbetänkandet släpptes sa Anders så här, i en intervju på SOI´s hemsida.
”Vi har ett stelbent regelverk som missgynnar små aktörer, leverantörerna men också de upphandlande organisationerna. Ett strategiskt synsätt saknas till stor del. Det finns stora brister då det gäller dialog och förhandlingsmöjligheter, liksom brist på uppföljning och utvärdering. Likaså finns kompetensbrister, oklarheter kring miljö- och sociala hänsyn och överprövningar som skapar osäkerhet.

Den utgångspunkt vi tar i utredningen är den goda affären. Att tillgodose verksamheternas behov, inklusive kvalitativa aspekter, till lägsta möjliga totalkostnader. Medborgarperspektivet, små företag och myndigheter, EU-direktiven och att öka gränsöverskridande handel.”

2013 kom så den färdiga utredningen, Goda affärer - en strategi för hållbar offentlig upphandling. Den var djärv och tydlig och satte in upphandlingen i ett brett samhällsperspektiv. Den möttes med stor glädje av väldigt många, som exempelvis SOI och de små kommunernas organisation, Småkom.
Men det fanns också kritiker, exempelvis Eva Samakovlis, forskningschef vid Konjunkturinstitutets miljöekonomiska enhet tillsammans med Umeåforskarna Sofia Lundberg och Pelle Marklund, som ifrågasatte att ”grön upphandling” är ett effektivt styrmedel. En debatt uppstod, bland annat på Upphandling24´s hemsida. Diskussionen föll dock snabbt i glömska, de allra flesta insåg att detta var en utredning som pekade framåt och som skulle komma att lyfta den offentliga upphandlingen.

Aktuell Hållbarhet sammanfattade utredningen bra: ”Bland slutsatserna i upphandlingsutredningen märks att den offentliga upphandlingen lider brist på ledarskap och strategiskt perspektiv, att myndighetsledningen sällan uppmärksammar upphandlingens betydelse för välfärdens kärna, att kunskapsbristerna på området är stora och att ställda krav sällan följs upp, vilket leder till att myndigheter sällan vet om de får vad de betalar för.

Utredningen slår också fast att offentlig upphandling ofta är ett bra styrmedel för att nå olika miljömål. Utredaren efterfrågar ett ökat livscykeltänkande och möjligheter att stimulera framväxt av innovativa lösningar.

Utredningen fastslår också att offentlig upphandling genom väl genomtänkta sociala krav kan bidra till mål som antidiskriminering och god arbetsmiljö.

En sak som Anders Wijkman lade mycket vikt vid var det han kallar transformativa lösningar inom upphandlingen. Det handlar om att upphandlingen kan driva fram tekniksprång som leder till ett mer hållbart samhälle.
– Människorna blir allt fler på jorden och resurserna är begränsade. För att möta utvecklingen är politikens roll central, och här är offentlig upphandling ett väldigt viktigt verktyg, säger han.”

Åter till kaffebordet i Stockholm, där vårt samtal fortsätter.

– Hur ser du på utvecklingen efter att utredningen avslutats?
– Det finns mycket som har blivit bättre. Att vi fick en minister, Ardalan Shekarabi, som verkligen kunde upphandlingsfrågorna var viktigt. Det ledde ju också till bildandet av en upphandlingsmyndighet och att kriteriearbetet flyttades dit. Sedan fick vi en nationell upphandlingsstrategi, som har varit ett gott stöd inte bara till de myndigheter som den formellt riktar sig till, utan även för kommuner och regioner. Kvalitetsfrågan fick en skjuts och överprövningarna har blivit färre. När det gäller teknikutveckling och innovation finns dock mycket kvar att göra, och IT-området är lite av en varböld.

– Det behövs mer dialog och samarbete mellan företag och offentlig sektor. Fram till 90-talet fanns omfattande samarbeten mellan stora svenska företag och samhället, vilket förde fram Sverige till ledande positioner internationellt på flera teknikområden, som telekommunikation och energiproduktion.

– Kanske borde det hållas hållbarhetskurser, exempelvis vartannat år, för riksdagsmän och kommunpolitiker. Kunskapen kring hur allting hänger ihop och vikten av systemsyn är dåligt utvecklad hos de flesta politiker. Ett exempel är från infrastrukturens område: Det skulle till exempel kunna byggas mycket mer i trä än vad vi gör idag. Och när det gäller miljökrav borde ”bör” ersättas med ”ska” i lagen.

– Det är bra att SOI driver frågan om en bred tvärvetenskaplig masterutbildning i offentlig upphandling på akademisk nivå, det är helt nödvändigt och den bör finnas på flera högskolor.

När man sitter och pratar med Anders blir det tydligt att upphandlingsfrågorna inte befinner sig i ett tomrum utan hör tätt ihop med hela samhällsutvecklingen. Vi pratar bland annat om slamspridningen på åkrarna, som bidrar till spridning av miljögifter som PFAS. Att LRF borde arbeta för att få bort detta system (Revaq), vilket för oss in på andra och bättre metoder att nyttja toalettavfall på ett bra sätt, exempelvis den som utvecklats i Oceanhamnen i Helsingborg. Och vi pratar även om bättre odlingsmetoder, som regenerativt jordbruk, att plöjning som den sker i dag frisläpper väldigt mycket kol, om att restprodukter från skogsbruket kan ersätta konstgödsel, med mera. Anders gav bra tips på intressanta personer att intervjua, så bägge dessa frågor återkommer vi till på SOI´s hemsida.

Vi tackar för samtalet, innan Anders åter äntrar cykeln för vidare färder i Stockholm.

Du som vill veta mer om vad Anders gjort och gör i dag kan gå in på hans hemsida, wijkman.se