Who watches the watchmen…?

Rubriken är kanske en smal referens, men några av er kanske har läst Alan Moores och Dave Gibbons banbrytande serieroman Watchmen från slutet av 80-talet, någon kanske har sett 2009 års film baserad på originalet eller en ännu senare tv-serie för några år sedan. Vill vi gräva oss bakåt så lär citatet ursprungligen komma från en romersk diktare som i en satir ställde samma fråga, ”quis custodiet ipsos custodes”. Var dock lugna, inget av detta är förkunskaper som behövs för att läsa vidare i den här texten.

I ärlighetens namn använder jag rubriken mest för att fånga uppmärksamheten hos er som vill läsa lite om vad jag tänker om förslaget att ge Konkurrensverket större befogenheter när det gäller upphandlingsskadeavgift för otillåtna direktupphandlingar. Många av er har säkert läst förslaget som riksdagen ska rösta om nu under hösten, och jag ska inte göra anspråk på att diskutera alla delar av förslaget, lagrådsremissen finns att läsa på regeringens hemsida.

Konkurrensverket föreslås få befogenhet att fatta beslut om upphandlingsskadeavgift som första instans och man ska få dubbelt så lång tid på sig att besluta om en sådan sanktion, två år istället för som hittills ett år. Om förslaget antas av riksdagen innebär det alltså att vi lämnar ordningen som gällt hittills, dvs att KKV som tillsynsmyndighet kan ansöka om upphandlingsskadeavgift i domstol, men att domstolen därefter avgör målet och fastställer en eventuell sanktionsavgift.

Här kanske jag bör konstatera att regeringens mål med förändringen förstås är bra och riktigt, att minska mängden otillåtna direktupphandlingar och på så sätt ge alla leverantörer möjlighet att lämna anbud och konkurrera om offentliga kontrakt. Min invändning är att jag tycker man plockar fram fel verktyg ur lådan för att åstadkomma detta, och det tänkte jag beskriva på tre sätt.

Jag tror att få otillåtna direktupphandlingar tillkommer som resultat av medveten strategi eller uppsåtlig korruption. Vanligare är att affären som helhet fått fel förutsättningar. Kanske en förutfattad mening om vilken leverantör man vill ha. Kanske att man inte vågar, eller tror att det är möjligt, att ställa öppna krav som leder till rätt funktionell leverans utan istället skräddarsyr en kravbild för ett förväntat resultat. I många fall beror det helt enkelt på en tidsbrist som uppstått. Alla dessa orsaker är faktorer som SOI’s medlemmar kämpar mot nästan dagligen.
Av egen erfarenhet vet jag att KKV’s granskning i sig kan innebära ett stort lärande för den upphandlande myndighetens ledning och för andra delar i organisationen än de som inte arbetar med själva inköpsverksamheten. Det kan då föra med sig att fokuset på en bra inköpsorganisation som tidigt släpps in i samarbeten med verksamheten ökar. Jag är rädd att denna ”lärande effekt” minskar eller uteblir om ärendet direkt startar som en rättsprocess.

KKV’s beslut ska vara möjligt att överklaga till domstol. Jag tror att många kommer att välja detta alternativ för att få ”facit” på om motiven för direktupphandlingen var de rätta, i alla fall under den första tiden. Om jag blir sannspådd i det så kommer inte belastningen på domstolarna minska som ju är en önskan. Snarare kommer det totala arbetet att öka då två på varandra efterföljande processer behöver hanteras. Lägg till det att två år istället för ett ska vara möjlig tid för utdömande av sanktionen så är risken stor att mängden tid och resurser som både KKV och den upphandlande myndigheten behöver lägga ökar, samtidigt som tiden i osäkerhet blir längre.

KKV är också en myndighet som styrs med budget och regleringsbrev varje år. Det finns en risk att tillämpningen av sanktioner mot otillåtna direktupphandlingar upplevs variera i intensitet och kanske inriktning över tid, kanske så ofta som varje nytt budgetår.

Inga av mina ovanstående farhågor ska förstås läsas som misstroende mot Konkurrensverket. Som jag skriver ovan så har jag egen erfarenhet av en granskning, och även om det naturligtvis var en trist upplevelse i stort så hjälpte Konkurrensverkets granskning min inköpsorganisation att få gehör och genomslag för vår sakkunskap och för våra processer, vi motsatte oss inte heller domstolens utdömda sanktion.

Det förvånar nog ingen att jag tycker att rätt väg för att stärka både regelefterlevnad och strategiskt inköp i den offentliga förvaltningen istället vore att fortsätta förenkla regelverket så att det kan tillämpas effektivare och med större acceptans i våra organisationer. Och fortsätt att stärka inköpsorganisationerna för att främja tidigt samarbete internt och strategisk inköpsverksamhet för att möta de övergripande målen.

I min rubrik ryms också en pikant frågeställning, som jag hört lyftas i anslutning till denna debatt. Konkurrensverket är ju själva en upphandlande myndighet, vem ska sanktionera dem?

Hälsningar,

Martin Kruse

Ordförande SOI