Bengt Renberg och SOI:s 30-årsjubileum

På årskonferensen i Norrköping höll Bengt Renberg ett kort och improviserat men bejublat framförande. Ingen är som han förknippad med SOI:s tillkomst och tillväxt som organisation.

Därför ville vi gärna få växla några ord med Bengt medan jubileumsåret fortfarande pågår.

SOI:s officiella födelseår är ju 1979, men som bekant finns det en förhistoria också, i de träffar som ett antal kommunala inköpschefer började anordna i Uppsala från och med 1972, för att starta ett erfarenhetsutbyte.

- Var du med redan på den tiden, Bengt?
- Ja, det föll sig så att jag gick över från privat till offentlig sektor 1971, och började jobba under Stig W Gröndahl som var inköpschef i Huddinge. Han blev ju också SOI:s förste ordförande, även om vi då hette KIF, Kommunala Inköpsledare Förening. Vi var då 26 medlemmar.

- Har du fortfarande kontakt med några av dem som var med från början?
- Ja, rätt så mycket till och med. Vi har till och med pratat om att bilda någon sorts ”senior-SOI” och ordna regelbundna träffar, kanske någon gång per år.

- Vad gör du annars, nu när du dragit dig tillbaka från yrkeslivet?
- Vi reser väldigt mycket, Thailand ett par gånger per år, Gran Canaria, skidor i alperna på vintern. Och så har vi ju vår segelbåt, en Maxi 909, som vi just har fått i sjön.

- Hinner du ändå hänga med något i debatten kring offentlig upphandling?
- Jo, det gör jag, men på avstånd. Jag lägger mig inte i debatten. Men jag tycker det är bra att fokus åter börjar rikta sig på att göra goda affärer. Det tog väldigt lång tid, mellan fem och tio år, innan man kunde börja tillämpa LOU på allvar. En sak som bidragit till att det tagit tid är alla spretiga domslut. Jag är absolut för en specialdomstol när det gäller överprövningar, för att vi skall få tydliga signaler om hur vi skall arbeta. Jag skulle också gärna se att vi skulle prova andra system för att få bukt med överprövningarna. I Norge och Danmark finns partsammansatta nämnder som filtrerar bort en hel del och som kan se skillnad på formalia och verklighet. Men Norge och Danmark har ju ofta följt åt i förvaltningsfrågor, liksom Sverige och Finland också har gjort.

- Du var ordförande i 18 år, hur ser du på SOI:s utveckling idag?
- Enbart positivt, vi var mellan 600 och 700 medlemmar när jag avgick, idag är det mer än 1 100 medlemmar, det är en fantastisk utveckling!

- Behövs SOI om tio år?
- Även om vi skulle få en fastare grund att stå på och enklare direktiv att utgå från så är offentlig upphandling ett så vittomfattande område att arbeta inom, att en organisation för erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling alltid kommer att behövas. Upphandlingens roll måste fortfarande bli tydligare och bättre politiskt förankrad på många håll och samarbetet, till exempel mellan små kommuner, måste utvecklas ännu mer. SOI behövs definitivt även om tio år.

- SOI har satsat väldigt hårt på kompetensutveckling, hur ser du på det?
- Det är en utmärkt satsning och kompetensutveckling är absolut nödvändig för upphandlare, vem som än bedriver den. Idag krävs ju också mer utbildning för att bli upphandlare. Men det är viktigt att det inte blir för mycket fokus på juridik och för lite på ekonomi. Yrket är fortfarande för dåligt betalt men ändå betydligt bättre än på min tid.

- Var det bättre innan LOU kom?
- Ja, om det fanns bra kompetens så var det enklare att genomföra det man ville och det fanns större möjligheter att förhandla. Men nästan allt som gick att göra då kan man göra idag också. Skillnaden är att det kräver mycket mer arbete.

- Brukade du använda referenser i upphandlingsarbetet?
- Aldrig, utom när det gällde entreprenader. Där användes alltid referenser.

- Något annat du minns från ”tiden före LOU”?
- Ja, det jobb vår sekreterare Sven Mikaelsson och jag la ner på att i samarbete med Kommundata bygga ett datoriserat inköparstöd, för att underlätta för köpare och leverantörer att hitta varandra och att hitta upphandlingar, produkter och tjänster. Vi var tyvärr för tidigt ute så att det blev alldeles för få som anslöt sig, men alla system som byggts senare har egentligen byggt på vårt ursprungliga stöd.

Jag tog också fram ett stöd för en skrivautomat (Scribona) under min tid i Nacka kommun, en sorts mellanting mellan skrivmaskin och dator, för bland annat mallar, förfrågningsunderlag och avtal. Min sekreterare ville inte befatta sig med Scribonan, förrän hon av någon anledning blev tvungen. Då ändrade hon uppfattning helt och tyckte den var helt fantastisk. Nåväl, systemet såldes så småningom och det gav i alla fall några kronor till kommunen.

Med det tackar vi Bengt och hoppas att få se honom på många årskonferenser även i framtiden. Förhoppningsvis kan vi även återkomma med reportage från ett framtida ”senior-SOI”.