(Vice) ordföranden har ordet

Jag har ett antal gånger sagt att det numera är så att upphandlarens mest hektiska tid är månaden innan sommarsemestern och att det är en skillnad mot tidigare då det var december som var stressigast. Idag undrar jag hur jag egentligen tänkte när jag sa så och jag gissar att det är rätt många av er som nog känner att det hade varit bra om adventskalendern haft några extra luckor innan julafton. Mitt allt gör jag ändå ett försök att se tillbaka på året och jag har tre reflektioner som leder fram till ett nyårslöfte. Har ni inte tid att läsa allt så kan ni hoppa ner till sista stycket, det är helt ok.

Reflektion no 1; Jag kom i år tillbaka till styrelsen efter en paus på några år och det har varit en häftig upplevelse. Känslan jag haft av att vårt yrke utvecklats mycket blev minst sagt bekräftad i styrelsearbetet. I min förra period jobbade vi i styrelsen bland annat hårt för att komma ur det lagfokus vi var i, hitta nya arenor att få ut vårt budskap på, bli en självklar remissinstans i utredningar och hitta former för hur styrelsearbetet skulle kunna bedrivas professionellt trots att det bara är ideella resurser vi har att lägga in. Nu, år 2014, så ser jag att SOI och styrelsen löst uppgiften och kommit vidare på alla dessa punkter. Styrelsen är inte nöjd, vi har stora ambitioner och tycker att det mesta arbetet återstår. Men ser man tillbaka bara några få år så har det skett stora saker, och det är inte illa att det samtidigt är så mycket kvar att jobba med.

Jag tänker att förändringen av styrelsearbetet är ett tydligt tecken på yrkets utveckling. För mig personligen har det inneburit att jag gått från regelvakt till intern upphandlingskonsult och därefter upphandlare med verksamhetsbehovet i fokus. Efter det följde en tid som upphandlare med ambitionen att styra inköpen i organisationen och till sist är jag nu ansvarig för hela inköpsprocessen i organisationen. Jag har helt enkelt inte samma yrke som när jag började arbeta med upphandlingsfrågor även om titeln är densamma. Det har skett stora förändringar i omfattning, komplexitet, inriktning, förväntningar och status i organisationen. Allt har förändrats och kraven ökar.

Reflektion no 2; Men hur tänker folk? Mer specifikt undrar jag hur kommunchefer tänker som monterar ner sin interna kompetens på inköpsområdet för att istället gå in i samverkan med andra kommuner. Vi är många som vet att det kommunen kan få i en normal samverkan är administrativt stöd i genomförandet av upphandlingar men att förarbete och uppföljning försvåras kraftigt. Därtill blir avståndet mellan upphandlaren och verksamheten mycket längre i en samverkan, det är i värsta fall helt förödande för resultatet. Samverkan kan vara lösningen i vissa frågor men aldrig utan intern kompetens på inköpsområdet och aldrig som en generell väg mot effektivisering.

I det läget är det lätt att idiotförklara kommunchefen som fattat beslutet men jag vet ju att kommunchefen egentligen är en kunnig person med stor känsla för kommunal organisation och med samma målsättning som vi har. Varför blir det då så här? I styrelsen ser jag alltså ett yrke som går mot att jobba med hela inköpsprocessen och som vet att den stora effekten ligger i förarbete och uppföljning. Ser jag åt ett annat håll så ser jag verksamheter som går åt en helt annan riktning, bort från verksamhetsnära förarbete och uppföljning.

Reflektion no 3; under året har jag jobbat en hel del nära personer som arbetar med miljöfrågor. Det finns flera saker jag noterat i deras arbetssätt och den viktigaste punkten är hur aktiva miljösidan är på att marknadsföra sig själva och hur obekväma vi inom vårt skrå är att berätta om vad vi gör. Arbetskamraterna på miljösidan ser allt som potentiella nyheter medan vi på inköpsområdet helst gnatar på i det tysta. Miljösidan jobbar förstås med traditionella pressmeddelanden och artiklar men också med utmärkelser, enkäter, filmer och ett ständigt nätverkande. Nätverkandet mellan organisationer görs aldrig ideellt, det finns projektpengar och upparbetade rutiner för hur det ska organiseras. När jag berättade om hur vi med ideella krafter jobbar i föreningen så var den ordagranna slutsatsen ”men ni är ju inte kloka i huvet”. Och det är vi kanske inte även om jag tror att det finns krafter i det ideella arbetet som är starka och svåra att nå på annat sätt.

Nyårslöfte; jag lovar att under år 2015 göra mitt bästa för att ändra tankesätt när det gäller marknadsföring av det vi gör. Om vi är övertygade om att vi skapar ett stort värde för vår organisation så måste vi våga säga det.

Kan jag åstadkomma en enda marknadsföringsåtgärd så är det mer än ingen åtgärd. Är vi fler som hjälps åt så kanske våra kloka chefer i stat, kommun och landsting kan bli ännu klokare.

Med önskan om en god jul och ett gott nytt år!
Henrik